Närhet, kontakt

Är det så att ju längre bort man bor från varandra, desto mer sällan har man kontakt?

Thinking outside the box

Vad kan man säga och vad kan man inte säga till varandra på nätet? Jag tänker för egen del, när jag kommenterar och skriver inlägg på internet, att sånt som jag aldrig skulle säga till någon IRL ska jag heller inte skriva på nätet. Min regel är: Om jag kan säga det jag tänker direkt till människan i fråga så kan jag också skriva det. Ordet 'kan' har inget med förmåga att göra, utan med moral och etik (självklart har jag talförmåga, jag är inte stum).

Jag har läst på en del forum på internet och det finns så många påhopp, avsiktliga provokationer och förhastade slutsatser. Det som gör mig ledsen är att se att en del människor inte inser att det som de får veta via nätet är bara en liten del av en stor helhet, av en komplex situation. På internet kan jag låta andra veta precis så mycket eller lite om mig som jag vill att de ska få veta. En del information kan man lockas att läsa mellan raderna, och det är också just i sådana fall man bör vara försiktig, för det finns kanske en situation som man inte ens hade kunnat ana sig till. Så brukar jag tänka när jag svarar på inlägg och kommenterar.

Anledningen till att jag skriver det här är för att jag gjorde ett inlägg på ett forum där jag är med, och fick en hel del kommentarer. Några var nyfikna och undrade hur det låg till, andra drog förhastade slutsatser och svarade på ett oförskämt vis. Trist.

Ålder är relativt

Läste om en, ja krutgumma ska jag kanske inte säga, men nära inpå, gammal dam som gör sitt bästa för att hålla sig ung. Tycker det är bra att hon skriver om hur det var förr, det behövs så att dagens unga kan få en inblick i hur det var förr i tiden. Insåg igår att jag själv kan alldeles för lite historia i relation till vad jag vill veta!

Här kan ni läsa om Worney: http://www.smp.se/personligt/worney-ar-101-ar-ung(1599695).gm

Dagens mat

Potatismos och ugnsbakad fisk med täcke av riven ost, äggula och ströbröd, och ett glas rödvin till det. Potatismoset, täcket och vinet var gott. Fisken var inte god så resterna hamnar faktiskt i soporna.

På jobbet idag arbetade jag och kollegan på löpande band med tillverkning av snittar. Ost och paprika. Kalkon, pepparrot och vindruvor. Lax, skagenröra, räkor och dillkvist. Det blev gott och såg snyggt ut dessutom! Vi hade nämligen invigning av verksamheten idag. Förutom personalen var massmedia där, fastighetsägarna, han som jobbar med etablering av nya verksamheter inom konceptet, min chefs två söner och maken naturligtvis eftersom han också jobbar inom företaget, två personer från vår grannverksamhet, och en fotograf. Yngste sonen är alltför retsam mot mig tycker jag jämfört med vad man borde vara om man inte känner varandra särskilt väl, och jag undrar varför. Rätt söt - och ung. Samt son till min chef. Behöver jag säga mer?

"Har vi träffats förr?"

Växjö är inte så stort har jag märkt.

Musik i småtimmarna

Det sitter en jazzande karl i min soffa. Han spelar på gitarr och sjunger blues.

Nu är det vår

Mars månad, våren är här. Jag längtar faktiskt efter att få se träden bli gröna igen! (Fastän jag är pollenallergiker.) Ska bli skönt att få in lite färg efter den grådassiga Växjö-vintern!

Matdagboken har jag inte lagt ner mer energi på. Det var mer tidskrävande än vad det var värt att hålla reda på vad jag ätit under dagen. Anledningen till att jag började var för att jag ville se om jag kunde se några mönster mellan min mages beteende och min kost. Men analys blev det inte så mycket av...


Var på en mycket trevlig men udda fest igår hos ett konstnärspar där gästerna själva fick måla, häftigt! Folket som var där var lite udda också, intressanta människor. Det är alltid lika roligt att prata med andra om deras intressen och ta reda på vad de vill göra i livet. Jag pratade bland annat med en ung kille som sa att han vill bli förskollärare - toppen sa jag! Det behövs verkligen! Förutom att det är personalbrist i yrket så är det sannerligen inte överskott på män i verksamheterna!

Men jag är verkligen trött nu, och det är inte så konstigt för jag gick och la mig klockan fem i morse och vaknade vid nio, slumrade lite till till strax innan elva innan jag gick upp. Nu sitter jag och gäspar stoooort...

Jag återkommer om festen.

Godnatt.

Inför jul

Jag har inte bloggat på några dagar nu och det har hänt en del sen sist. Det har varit luciatåg i biblioteket (jag var lucia) med mer folk än förväntat så jag blev lite nervös när jag såg alla. Jag har varit på anställningsintervju och slagits om en plats som personlig assistent med två andra tjejer, och jag fick i alla fall minst brons, dock ej guld. Men, det är bara att gå vidare. Ska ringa några samtal snart i jobbsökarsyfte och skriva en ansökan, så nog har jag att göra. Fika sen idag på stan med några kompisar och inhandla de sista julklapparna - de flesta är redan fixade och det känns jätteskönt. Jag har haft lilljul med pojkvännen; vi bakade pepparkakor som inte blev jättelyckade men det var roligt och vi hade mysigt med glögg och lussekatter och pepparkakor och julklappsbyte. Jag har varit på lunch med min bror och far, pratat i telefon med storasyster som idag åker till Sverige. Det kan låta vardagligt men eftersom pappa normalt bor i Ryssland och brorsan alltid har något på g så är det svårt att samla dem. Och syster min bor normalt i USA så... då ses vi inte så ofta.

Men... nu ska jag ta och göra mig i ordning så att jag kan ta mig för alla dagens uppgifter!

Med risk för melankoli

Jag stiger upp på morgnarna, äter frukost, sätter mig vid datorn och kollar mina mail. Tänker att idag ska jag söka minst 2 jobb. Klär på mig. Diskar upp från gårdagens middag och dagens frukost och lyssnar på radion. Eller så har jag det tyst för jag gillar tystnad. Ibland ringer mamma på förmiddagen, hon börjar inte jobba förrän vid tolv och det händer att hon slår en signal för att prata av sig lite. Disken blir färdig och det är en skön tillfredsställelse att se en ren yta istället för en överbelamrad diskbänk. Sen hoppar jag in i duschen och borstar tänderna. Tar på mig rena kläder om jag är pigg och vill ut, eller drar på mig mysbyxorna och en tröja om jag bara vill stanna inne.

Just idag skiner solen, och jag tänker att jag ska ta en promenad sen. Det snöade igår, blåste som attans, men idag skiner solen och himlen är blå med några luddiga tunna moln.

Efter eventuella ärenden på stan eller promenaden är jag hungrig igen och ser till att få i mig lite lunch. Några av de jobbannonser som jag hittade innan var intressanta och jag tänker att jag ska ringa innan jag skickar iväg min ansökan. Funderingarna hopar sig - vad ska jag säga, vad vill jag veta, är det någon idé att ringa egentligen - de väljer förmodligen någon annan ändå för varför skulle de vilja ha mig?? Ibland känns det riktigt jobbigt och då är det svårt att gaska upp sig från den där tungsintheten även om jag verkligen försöker. Jag går ut med soporna istället för att ringa. Sitter sen framför datorn och funderar fast det inte rör sig i skallen på mig. Ringer M och pratar med henne en stund och känner mig på lite bättre humör efter det. Läser tidningen och kollar efter jobbannonser; civilingenjör sökes, säljare inom reklambranschen, chaufför med behörighet för tungt släp, controller, undersköterskor, personlig assistent, lärare på XX-skolan i Kalmar. Var finns de jobben som jag kan söka?? Undrar jag. Mina två jobb som jag tänkte söka har reducerats till ett och den ansökan har jag påbörjat. Tänker att jag kan skriva färdigt imorgon. Behöver dessutom läsa på lite om företaget innan jag skickar iväg.

Så här kan en dag i mitt liv se ut. Det är högst sannolikt att en dag ser ut så här. Onsdagar har jag körövning, och de ser jag till att gå på om jag inte har fruktansvärd mensvärk eller är jätteförkyld eller magsjuk eller något sånt. Den här hösten ställer jag upp som hårmodell åt en tjej som ska göra gesällprov så då kommer jag ut en del när hon vill öva.

Mitt problemområde är i första hand karriärsbiten. Kärleken börjar ordna upp sig, det känns bra där. Socialt har jag vänner och familj som jag kan vända mig till när jag behöver, och jag finns där när de behöver mig. Men även om jag känner stöd från dem så är det jobbsjälvförtroendet jag behöver för att söka jobb och för att få det behöver jag jobba. Moment 22 suck. Vad göra? Igår var jag på arbetsförmedlingen och såg ett papper som jag tog om volontärjobb, det är iaf en sysselsättning.

På kvällen läser jag lite i en bok som ligger på nattduksbordet, umgås med dumburken, lagar middag och sitter mer vid datorn (=smartburken). Pratar kanske med K, fixar lite hemma (igår t ex rensade jag ut sommarkläderna från garderoben och hängde in vinterkläder istället), och borstar sen tänderna innan jag går och lägger mig. Dessutom så har jag en tendens att vrida lite på dygnet. Somnar kanske vid 2-3-tiden, vaknar vid 9-10 sådär. Får höra ibland att jag är lat som sover länge, men tidsmässigt sover jag ju som de flesta, det är bara att jag varit uppe längre.

Godnatt.

20 mars, tisdag

Idag har jag strosat runt i sodra Central Park, tittat pa ekorrar som ar mer tama an vilda, faglar, skoldpaddor och sjolejon. Det finns ett zoo i Central Park, darav sjolejonen, men skoldpaddorna fanns faktiskt i en av dammarna, samt i ett akvarie som tillhor en utstallning om Central Parks djurliv och fauna. Utstallningen fanns i ett torn i Shakespeare's Garden, men jag sag tyvarr ingen Shakespeare. Daremot en amfiteater, och utsikten fran tornet som hade en plattform eller stor balkong som man sag halva NY ifran. I vackert vader i alla fall, vilket det var idag, mellan 5 och 10 grader celsius, knappt nagra moln pa himlen och stralande och varmande solsken.

Det var mycket folk som rastade sina hundar i parken. En svart gammal, tror jag, spaniel var sa rolig for den satte sig ratt vad det var pa gatan (de gick pa en bilvag istallet for gangvagen vid sidan av) for att kissa, vilket under en kort sekund gjorde mig orolig for om nagra bilar kom. Skulle hunden i sa fall hinna undan?

Nastan 4 timmar gick jag runt i parken, och under den tiden hann jag bli tillfragad om hjalp tva ganger. Ena gangen hade en ung kulle skurit sig i handen och undrade om jag hade en servett eller liknande, vilket jag faktiskt hade. Andra gangen var det ett brittiskt (tror jag) par som undrade var "The Boathouse Restaurant" lag nagonstans, och det visste jag faktiskt for jag hade gatt forbi dar bara nagon timme tidigare!

Jag at ocksa for forsta gangen en amerikansk hotdog - en tjock (som egentligen bestod av tva smala haha) kokt med allt pa - senap, ketchup och loksas med sotsur smak. Det var faktiskt gott! Men nar han fragade om jag ville ha lok pa sa tankte jag pa rostad lok, inte loksas... Jag kopte den utanfor Museum of National History, av en korv- och pretzelgubbe.

Helgen var helt underbar - sno, sol, skidakning och god mat. Lyxiga sangar med madrassvarmare, i badrummet fanns en korg full med smaflaskor fran lyxiga marken - schampoo, duschtval, badsalt, raklodder, tops, bodylotion, m.m. Tva oppna spisar, en i allrummet och en i matsalen. Jag trodde att vi skulle till en liten stuga, men det var ju ett helt hus!

Skidakningen gick riktigt bra, visst foll jag nagra ganger men det var mjuk pudersno sa jag slog mig aldrig. Jag borjade i barnbacken med lektioner fran syrran, sen gick vi vidare till grona och blaa backar. Det var jobbigt med allt benarbete men valdigt roligt!

13 mars, tisdag

Tredje dagen i NY och jag har varit ute pa egen hand for forsta gangen. Gick ner till 135th Street, foljde den till Riverside Drive och gick sen upp pa 140th Street igen. En lagom utflykt dar jag kunde titta pa folk och affarer som finns av alla mojliga konstiga slag har i Harlem. Det finns stora och sma krimskramsbutiker dar saker ligger i oordning pa hyllorna, som star tatt, sa tatt att man knappt vagar ga in for man ser inget folk som redan ar dar inne. Och vem vill bli pahoppad av en expedit som ar uttrakad av att inte ha nagot att gora?

Handlade med Marie pa Fairway sen nar hon kommit hem, infor middagen som vi at gemensamt alla tre. Det var grillad kyckling pa latinstyle, couscous med farsk koriander, rostade gronsaker och vitloksbroccoli. De tva sistnamnda fick jag i uppdrag att inhandla vid delikatessdisken, och nar jag och mannen bakom disken slutligen forstod varandra, fick jag vad jag ville ha. Han var sa enkelsparig nar han fragade om jag ville ha broccolin stirfried. Nar jag inte forstod vad han menade sa hojde han rosten och upprepade sig, som om det skulle forklara uttrycket "stirfried". Till slut sa fattade vi bada tva i alla fall vad den andra ville och det loste sig. Men som damen bredvid mig i kon sa: "There's a first time for everything."

100 grader celsius

Det kokar i grytan. Ja det nästan bubblar över. Måste nog dra ner på tempot lite...

I och för sig gillar jag när det händer saker och att lära känna nya personer, men ibland kan det faktiskt bli för mycket av det goda... Det är gott, helt sant, men jag skulle kunna dra ut på det lite mer, så att det varar längre. Och det är ju inte helt fel!

Illusoriskt skydd

Visst är det konstigt, att vissa saker kan jag prata mycket lättare om när jag chattar än i verkliga livet? Jag vågar ställa lite fräckare frågor, vara lite mer rättfram, flörta mer. Varför är det så? Är jag för blyg IRL? Eller är det så att datorn och skärmen som jag har framför mig, istället för personen ifall det vore IRL, ger en illusion av ett skydd? Det är vad jag tror.

Att höra av sig

Det var titeln på inlägget som jag nyss skrev i nedkopplat läge. Och när jag skulle markera allt för att kopiera (för säkerhets skull) så försvinner allt!!! :( Fan. Det var mycket jag hade skrivit, om att höra av sig till vänner, ovänner, syskon, potentiella vänner (eller mer ;) ). Och det var bra skrivet! Jag menar, jag hade absolut ingen lust att censurera bort något. Allt som jag skrivit skulle vara där. Och så försvinner allt :( Fan fan fan. Jag kan inte skriva om det, i alla fall inte på samma sätt, så nu skriver jag bara det här, och nöjer mig med det. Få utlopp för besvikelsen. Arg? Nä, bara grymt besviken, och ledsen. För vissa av tankarna i mitt försvinnande inlägg var upprörande och tog fram ledsamma känslor. Nog nu. Hej då. God natt.

Eller nä. Jag vill ju fram mitt budskap - att varför ska det vara så jäkla svårt att höra av sig till de man vill höra av sig till? Varför ligger det så många känslor i vägen som försvårar? Skam, skuld, stolthet, osäkerhet, rädsla. Och hur kommer det sig att en del människor som man inte träffat på evigheter ändå blir jätteglada och kommer ihåg en när man väl slår en signal? Att det är så lätt att ta vid där man slutade. Man vet var man har varandra.

Sen handlade det lite om att göra dumma saker, eller fåniga saker. Eller väldigt smarta saker. Allt beroende på hur man ser det. Att höra av sig till någon som får ens känslor att svalla, en gång för mycket eller en gång för lite - hur vet jag vilket som är vilket? Jag måste ju ändå höra av mig en gång till för att i efterhand endast kunna dra slutsatsen att jag hörde av mig en gång för mycket. En gång för lite kan jag ju bara komma fram till om man träffas igen, eller?

Nä nu lämnar jag den här diskussionen med mig själv. Just nu känns det ändå inte som att jag kommer någonvart.

Midsommar

Halva sommaren har gått. I alla fall om man ser det på så sätt att midsommar verkligen är midsommar, d v s mitten på sommaren. Det går så jäkla snabbt, tiden bara flyger iväg. Och jag tycker att det inte händer så mycket. Förvisso jobbar jag, och det gör ju att det känns som om tiden går snabbare. Förra sommaren segade jag mig igenom, förutom de veckorna när jag gick den där intervjukursen hos Arbetsförmedlingen, och när jag hade två veckors arbetspraktik. Det var kul! Synd bara att det gick så snabbt.

Igår var jag på midsommarfest. Det började klockan ett med sill och potatis och korv och köttbullar och ägghalvor och lax – en midsommarbuffé helt enkelt. Knäckebröd till, och jag drack päroncider. Bordsdukningen gick i vitt och grönt, och det passade ypperligt till min giftgröna burk med päroncider. Jordgubbar och grädde till efterrätt, sen var det dags för femkamp! Säckhoppning, blindslalom (man skulle gå en slalombana med förbundna ögon och lagkamraterna skulle beskriva hur man skulle gå), balansakt med potatis på sked genom en bana, irländsk julafton (fyra varv runt pinnen) och ombytestävling (man skulle ta på sig byxor, tröja, jacka, en sko och en simfot – och sen springa runt banan, och sen byta kläderna med nästa person som sen skulle springa på banan). Det var riktigt roligt! Det är ganska fascinerande att se hur vuxna människor kan bete sig som barn bara det blir tillåtet att leka.

Efter lekarna var det dags för brännboll, och då var det meningen att vi skulle spela mot ett annat lag från en annan fest. Vi från vår fest stod och väntade ett bra tag vid planen där vi skulle spela innan de dök upp, och när de sedan kom skulle alla presentera sig för varandra. Det var givetvis några som redan kände varandra, de som hade kommit på att vi skulle spela mot varandra. När det gäller att hälsa på nytt folk, och dessutom när det är ett helt gäng, så är mitt minne kort – både när det gäller ansikten och namn. En kille hälsade jag på två gånger, och det verkade som om han blev sur för det. Undrar av vilken anledning. Istället för att spela fest mot fest, vilket jag hade tyckt varit roligare, så spelade vi mixat. Inte lika kul, men hyfsat roligt ändå. Jag fick springa lite och bli varm, efter att ha stått och väntat i den ganska kyliga blåsten. Eftersom ingen hade papper och penna med så räknade vi inte poäng, och det kanske var tur det.

När vi hade fått nog av alla aktiviteter drog vi oss hemåt värdparet, tände grillarna och tog fram köttet. Potatissalladen var mycket god, och grönsalladen likaså. Jag och en kompis hade tagit med bananer att grilla till efterrätt, med mjölkchoklad att stoppa i. Mums! Fast jag hade tyvärr glömt glassen som vi skulle ha haft till, men det kanske var lika bra för vi var så mätta ändå.

Lite dansat blev det också, det var inte bara att vi åt och lekte, men det var ändå dålig uppslutning på det lilla utrymmet som fanns att dansa på.

Allt som allt var det en mycket trevlig kväll. Jag cyklade hem vid ett, då fick jag sällskap nästan ända hem också eftersom några som var med på festen bor på samma gård som jag. Är inte så förtjust i att cykla hem själv sådär på natten, sällskap känns alltid tryggare.

För min del gick det åt en halv flaska rödvin och två cider, tillsammans med några glas vatten. Helt lagom. Jag lever och mår bra idag. Vaknade tidigt och kände mig utsövd fast jag inte kom i säng förrän halv tre. Men alla lekar och brännbollen känns i kroppen, så det blir en lugn dag idag.

Upptagen av jobb

Så har jag då varit här i Växjö i en och en halv vecka. Jag har jobbat, umgåtts med familj och vänner, haft trevligt och njutit av att komma ifrån mitt andra stillastående liv i den lilla staden. Värmen har kommit nu och äntligen känns det att det är sommar. Egentligen är det lite för varmt, men jag vill inte heller klaga nu när jag tyckte att det tidigare var så kallt. Om vädret kunde varit lite mer jämnt och inte växla från jättekallt till jättevarmt, då hade det varit perfekt. Fast, då hade jag väl klagat på att det inte händer något istället.

Jobbet är okej och mina arbetskamrater, förutom den ordinarie personalen, är helt nya ansikten för mig. Kul! Det är alltid roligt att lära känna nya personer, för det mesta i alla fall. De här tre tjejerna som jag jobbar med verkar riktigt trevliga och passar bra till yrket. De ordinarie, alltså de som jobbar där året om, känner jag väl eftersom jag har sommarjobbat där tidigare år.

Tyskar och amerikaner är det gott om. Jag har faktiskt fått tillfälle att öva på min franska också, men det gick väldigt staplande och bitvis på engelska. Idag var det några spanjorskor inne, vilket är väldigt sällsynt faktiskt. Tyskarna kommer väl hit främst för att de gillar skogen, djuren (främst älgarna), de idylliska faluröda stugorna med vita knutar, och allra helst ska stugan också ligga vid en sjö – det värmer en tysks hjärta. Amerikanerna är för det mesta svenskättlingar som vill se var deras morfar eller farmors mor bodde och växte upp, och lära sig mer om Sverige och vår kultur. Jag får inte glömma Glasriket som lockar så många turister varje år, ett riktigt turistmål alltså, inte bara för svenskar utan även för utländska turister. Jovisst, hittills har vi haft mest svenska turister, men det är kanske inte så konstigt… vi befinner ju oss i Sverige. Vi har haft lite turismutbildning, och dessutom varit på utflykt till Villa Vik, operasångerskan Christina Nilssons före detta hem som numer är en restaurang. På onsdag ska jag och en av de andra tjejerna samt en ordinarie till Ramkvilla på lunch, och därefter blir det några timmars sightseeing i Småland. Spännande!

I morgon och på fredag är jag ledig. Söndagar har vi inte börjat ha öppet än, det kommer först i juli. Om det är lika fint väder i morgon så ska jag bara lata mig och ta det lugnt, inga måsten. Det ska bli skönt.

Endast förbipasserande?

Jag har märkt att jag har fler besökare på bloggen än vad jag trodde att jag skulle få i första början (dvs mina kompisar). Men... för att vara så många besökare som jag ändå tycker att det är (även om det säkert är väldigt få i förhållande till vissa andra bloggar) så är det väldigt tyst bland kommentarerna. Så, det vore trevligt att få läsa någon rad från alla er som passerar den här sidan i cyberspace. Ge er tillkänna!

På gott humör

Nu har jag precis varit på författarträff i Ludvika och lyssnat på Annika Bryn. Hon inte bara skriver böcker utan bloggar också. Riktigt trevligt och intressant att se en annan bloggare "i verkligheten"! Köpte en av hennes böcker, ska bli spännande att läsa nu när jag hört henne berätta om sitt författande. Långt tidigare när jag fick veta att hon skulle vara i Ludvika idag tänkte jag att då måste jag ju läsa något hon skrivit - tittade på biblioteken både här och i Växjö (var ju i min gamla hemstad över påsk, ett inlägg om denna vistelse kommer snart), men allt var utlånat! Men, nu har jag ju köpt en bok, och den är till och med signerad :)

En riktig kanondag är det idag! Solen skiner och himlen är klarblå, fåglarna kvittrar och det luktar så där härligt vår - lite mylla som bärs av en frisk men halvljummen vind. Härligt! Det är så lätt att vara på gott humör då, inte bara naturen utan man själv lever upp såna här vårdagar.

Mitt sociala liv

Socialt sett så är mitt liv ganska torftigt. Ändå känner jag fler folk här i stan än vad sambon gör som har bott här i tio år. Jag har bott här i snart ett och ett halvt. Men de jag känner är ändå mest folk som jag känner till, inte känner jag dem så mycket, det vill jag inte påstå. Vi hejar på varandra på stan, om jag säger så.

Det som jag saknar mest är att ha nära vänner som jag kan umgås med. Att ta en sväng på stan, fika tillsammans, kanske gå en promenad, komma utanför sina egna problem och få hjälpa någon annan, få lite perspektiv - sånt tycker jag är viktigt för att jag ska må bra.

En vanlig dag kan se ut så här: (Ej måndagar för då har jag kören.)

J väcker mig innan han går till jobbet. Själv har jag tyvärr inget jobb att gå till, eftersom jag inte har några uppdrag nu. Han säger hej då och vi ses till lunch, och går sen. Jag somnar om, stiger upp mellan halv nio och nio. Är jag på humör så går jag en promenad, kommer ut lite bland folk. Om jag är pratsjuk så slår jag kanske en signal till mamma som har förmiddagarna lediga. J brukar komma hem på lunchrasten så då pratar vi lite om vad som har hänt under dagen, vad vi ska äta till middag; post och reklamblad kollas upp. Under eftermiddagen kanske jag går och handlar, pratar några ord med kassörskan, det vanliga ni vet. Ibland händer det att jag ringer jobbsamtal under dagen. Eller att jag slår en signal till M i Uppsala för att prata lite. Det händer att bror min ringer också, men det är ganska sällan. Runt kl. 17 någon gång brukar J komma hem. Lagar middag ihop, äter, kanske ser en film om vi har tid. Läggdags oftast mellan tio och elva.

Måndagar är ett undantag för då är det körövning. Det är en av veckans höjdpunkter. Det är märkligt att det kan ge så mycket att sjunga tillsammans med andra, utan att för den skull behöva prata så djupt och ingående om hur man har det. Bara känna att man utgör en del av ett sammanhang, en melodi, en grupp människor. Om jag inte hade haft kören så vet jag inte hur jag skulle ha klarat att leva så här.

Jag förstår det inte nu heller. Om jag ens klarar det. Det är nog det att jag inte gör det.

Egentligen.

Det var en gång

För några veckor sedan fick jag ett vykort där det stod att det var tio år sedan som jag slutade nian, och att det var dags för återträff. Tio år sen!! Det känns inte så längesen, jag menar 1996 är väl ändå inte alltför avlägset, ändå känns det som om det har gått en hel livstid sedan dess. Jag har förändrats. Och säkert de andra i klassen också. Men jag är inte alldeles säker på att jag kommer att tycka att det vore kul att träffa alla. De som jag tyckte om då och hade kontakt med, är de människor som jag fortfarande idag har kontakt med. Och det är två personer från den klassen. Jag var inte så överförtjust i de andra 27 personerna, av olika anledningar. Några tyckte jag mer om, andra mindre, men inte tillräckligt för att jag skulle bli kompis med dem och umgås på fritiden efter skolan.

Så... hur skulle det bli att träffa dem nu? Vilka kommer? Hur mycket har de förändrats och i vilken riktning? Skulle vi ha något att prata om på den där festen, dvs återträffen? Ja, mer än att fråga vad man gör nu för tiden, vad man har för civilstånd, om man har barn, etc. Och kanske då en del minnen. Är det det som den här klassträffen är till för - att prata gamla minnen? En nostalgitripp helt enkelt.

Men, om jag skulle välja mellan högstadieklassen och gymnasieklassen, så föredrar jag nog ändå högstadieklassen... Tror jag. I alla fall när det gäller vissa människor. Men en del i gymnasieklassen skulle det också vara kul att träffa. Undrar när det blir återträff med den klassen - 10 år, år 2009??