Män som bakverk

Det här stämmer faktiskt rätt bra! ;) Citerar en träningskamrat från ett annat FB:

"Män i ålder
~<25 = sockervadd. Söta, men saknar viss substans
~26-34 = rabarberpaj (eller annan paj om man inte gillar rabarber).
Goda, söta, funkar i stort sett alltid, men kanske bäst som sommarkatter - inte riktigt åretrunt-potential?
~35-39 = muffins. Det finns en smak för varje kvinna, men somliga ÄR faktiskt bara torra och intetsägande...
~40-49 = kladdkaka. Det finns många som är beroende av choklad.
(jag är bara inte en av dem)
~50-64 = pizza. En man med "allt på, men tyvärr ofta för mycket fett".
~65+ = skorpor. Såna där hårda, sockerfria som tanter har i köksskåpen...
(kan kanske funka doppad i varm dryck och duger i övrigt bara i krig?)"

Mitt liv sedan augusti i korthet

Jag insåg igår att jag inte postat ett enda inlägg på min blogg på över en månad. Inte för att jag inte kommit på ämnen att skriva om, det har jag gjort, men jag har inte känt att jag har haft tid. Det har hänt så mycket att jag har tyckt att jag haft fullt upp om dagarna och kvällarna. Och när jag väl har haft tid så har jag inte haft någon lust att skriva.

Men jag kan ju berätta lite om vad som har hänt sen senast.

Sedan över två veckor tillbaka har jag regelbundet tränat. Japp, jag har börjat gymma. Jag går till Simhallens gym två gånger i veckan för den nätta summan av 199 kronor i månaden. Och inte nog med att jag får nyttja deras gym, som faktiskt är rätt trevligt och har trevligt folk, jag får dessutom gå och simma och ha kul i äventyrsbadet så ofta jag vill! Jag var där igår och hade skoj. Några längder i motionsbassängen blev det också.

I fredags blev jag avtackad från mitt jobb, så nu är säsongsanställningen över för i år, men jag har några dagar kvar att jobba, väldigt sporadiskt dock. Även detta år fick jag en svart kruka med en kaktusliknande växt i. Man kan alltid lita på min chefs smak när det gäller blommor :)

När det gäller Tupperware så var förra veckan en storvecka och vi skulle maximera vår försäljning så mycket vi bara kunde. Det personliga målet för varje konsulent var satt 11 000 kr, och hade jag inte fått en i senaste laget avbokad demonstration så hade jag förmodligen kommit upp i den summan. Nu sålde jag för 7 955 kr på tre demonstrationer vilket inte är helt fel det heller! Kruxet nu är att jag har jäkligt mycket varor att levera i vecka 41, men men, det löser sig säkert.

Strax innan jag och K åkte till London fick jag en förkylning som hette duga. Förkylningen gick över efter någon vecka men hostan som jag alltid får när jag blir förkyld satt kvar tills jag gick till läkare och fick medicin. Tack doktorn! Jag fick inte bara hostmedicin utan även astmamedicin, samt en remiss till ett spirometritest (de kollar lungfunktionen). Den 21 oktober ska jag dit. Ska bli spännande, både att göra testet och att se vad de kommer fram till.

Ja just det, jag har varit i London! Torsdag till söndag, en kort weekendresa med två heldagar i London blev det. Vi bodde i Epping, en av tunnelbanenätets slutstationer. En halvtimme tog det att resa in till city. Nästa gång vill jag inte bo så långt bort, kanske inte mitt i smeten men i alla fall så att man slipper spendera en timme om dagen på tunnelbanan. Som för övrigt är stekhet varma sommardagar. Har man tur så får man sitta så att man slipper stå och nosa någon annan stående i trängseln i armhålan - tyvärr har jag lagom längd för detta. Vore jag ett huvud längre så skulle jag slippa detta problem. I London blev det Mme Tussaud's vaxkabinett, London Eye, Portobello Road Market, en sväng i Hyde Park, en del shopping, mycket fotograferande och god mat. Sammantaget en mycket trevlig resa!

Finns kärleken i mitt liv? Njae det kan jag inte påstå. Jag har dejtat lite men det har inte känts helt rätt. Det har varit trevligt och intressanta diskussioner men jag tycker ändå att det krävs mer än så. En sak som jag tycker är konstig med nätdejting är att fastän det står i min profil att jag söker någon mellan 26 och 35 utan barn så tar gamla gubbar (kanske inte egentligen men är de 40+ så är det i dejtingsammanhang en gammal gubbe enligt mig) kontakt och skriver till mig. Tror de verkligen att de har någon chans? När de dessutom bor i Stockholm (inte så farligt långt bort) eller Lycksele (=världens ände)?!? Jag förstår mig inte på detta fenomen. Är det någon gammal gubbe i Lycksele som läser detta så kan ni väl skriva en kommentar om varför ni över huvud taget tror att ni har en chans...

Ja. Det är väl i stort sett vad som har hänt sen sist. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge tills nästa gång!

April månad

April har gått och vad har hänt sedan strandskatan utanför stadsbiblioteket?

• En resa med kören till Headington, Oxford. Mycket trevligt! Bodde hemma hos ett par i 70-årsåldern, Bob och Bridget, vilket var en upplevelse. Dels för att de var väldigt intressanta personer som jobbat över hela världen, dels för att få se hur ett engelskt hem kan se ut. Mer om detta i ett annat inlägg just om resan.
  
• Ett antal sökta jobb varav jag har fått besked om ett av dem, att jag är antagen till nästa nivå. Och vad det är får jag veta den 28 maj för då är det presentationsmöte i Jönköping. Företagets verksamhetsidé handlar om en typ av kognitiv beteendeterapi som kallas mindfulness, om jag har uppfattat det hela korrekt. Låter intressant.
  
• Våren har kommit! Vitsipporna blommar, träden är gröna och jag nyser och mina ögon kliar. Jäkla allergi!
• Jag är singel igen - om vi nu någonsin var ihop vill säga...
• Min brorson och gudson Hugo har fyllt två år och jag har varit på kalas och hjälpt Molly (hans syster) att bygga upp ett parkeringshus :)
  
• Jag har bakat rabarberpaj två gånger. Vilket jag aldrig gör annars, knappt ens en gång om året.
• Äntligen har jag hittat ett par snygga vår- och sommarskor - på barnavdelningen på Din Sko... Storlek 35. Ja, jag har små fötter. 36 är min vanliga storlek men de var för stora den här gången.
  
• Och ja, jag har ju putsat fönsterna (i helgen och idag) också! Inte alla än så länge, men det är bara vardagsrummet kvar nu så det känns bra. Det som förmodligen inte kommer kännas lika bra imorgon bitti är mina axlar...
• Plus att jag håller på att hjälpa ett par vänner att flytta. Den hjälpen behövs eftersom halva familjen nu ligger nerbäddad pga lunginflammation, stackarna!
• Valborg. Blev inte alls som planerat men hade ganska trevligt ändå.
  

Visst har det hänt mer än så här men detta är vad jag kommer att tänka på nu... Kommer jag på något mer så får ni veta det då.

Because I said so

Det är konstigt att filmer kan trigga igång känslor på det där viset. Har precis sett Tre systrar och en mamma, och fastän mamman i filmen var odräglig som ville styra sin yngsta dotters liv - för hennes eget bästa - så är jag ändå lite avundsjuk på deras relation. Fastän de skrek och gormade på varandra och var irriterade och arga så fanns ändå kärleken mellan dem och det syntes, förutom att de också sa till varandra att de älskade varandra - och menade det. Ärligt talat kan jag inte komma ihåg när min mamma sist sa till mig att hon älskar mig. Ärligt talat kan jag inte komma ihåg att hon har sagt det över huvud taget. Jag vet ju att hon gör det, eller så borde jag veta att hon gör det. Eller så vet jag att hon borde göra det för att hon är just min mamma. Eller alltihop av det. Men det är sällan jag ser det i känslor, mest i handling som t ex att hon köper ett klädesplagg åt mig för att hon tror det passar eller verkar som min stil (egentligen som hon tycker att jag ska vara), eller för att hon påpekar att hon borde få klippa min lugg, eller när hon kommenterar hur jag har håret, eller att hon bjuder på middag ibland eller ger presenter, eller kramar om mig med en halvhjärtad känsla, inte så mycket för min skull som för hennes.

Pappa är ännu värre, han kramar om mig (just det, han kramar mig aldrig utan han kramar om - vilket inte är samma sak). Det är en sån där kram där han trycker mig emot sig och jag hänger liksom bara med (ibland lite halvt stretande emot), jag tror att jag egentligen aldrig har kramat honom av egen fri vilja, för att jag har känt för det. Nej så är det faktiskt. Jag har aldrig känt för att krama min pappa. Jag kan inte säga att jag har blivit glad för att se honom de gånger han har varit hemma, eller ledsen för att han måste åka - han har liksom bara funnits i periferin utan att jag egentligen har brytt mig om honom som människa. Kanske är det ömsesidigt. Visst bryr han sig om att jag ska ha det bra på alla sätt och vis, och han vill hjälpa mig på de sätt han kan och det visar han, med det fysiska och det konkreta - flytthjälp, ekonomiskt, jobbmässigt, materiellt, men känslomässigt vet jag inte riktigt om han klarar av/vill hjälpa mig. Kanske att han skulle göra det om jag lät honom, men det gör jag inte eftersom jag av erfarenhet har lärt mig att inte anförtro mig åt honom. Antingen förringar han mina känslor, skrattar åt dem och säger att det går över, eller så lyssnar han inte. Om han nu gör det så visar han det inte. Och jag har ALDRIG hört honom säga att han älskar mig.

Jag skulle vilja ha föräldrar som verkligen visar att de bryr sig, som säger till på skarpen när de tycker något är fel, som kramar mig ordentligt och som klarar av att säga till mig att de älskar mig utan att känna sig löjliga eller sentimentala. Det är inte så konstigt att jag söker kärlek och bekräftelse i varenda kille som dyker upp, oavsett vad det är för typ... Jag vill ha en egen liten familj, man och flera barn som har varandra som syskon, inte extraföräldrar så som jag hade. Den här filmen visar upp konceptet att det är helt okej att bråka och säga ifrån och vara irriterade på varandra för även om man är arg för stunden så älskar man varandra och att man säger ifrån gör att man förstår varandra bättre. När grälade jag med min mamma sist? När grälade jag med min pappa sist? När grälade jag med någon över huvud taget sist? Istället känner jag mig som tjejen i filmen som säger ifrån lite halvdant till sin överbeskyddande mamma som vill bestämma vad hon ska ha för kläder på dejten, hur hon ska ha håret och vilken pojkvän hon ska välja. Sen får jag dåligt samvete för att jag får mamma att känna sig dålig när jag säger till henne. Det är som tur är inte så lika ofta nu som tidigare när jag var yngre, men jag skulle ändå vilja säga saker till henne som jag låter bli att säga eftersom jag vet att hon skulle må dåligt av att höra det - jag skulle dock må bra av att säga det.

Hon bjöd på middag idag, vilket brukar hända på lördagar efter det att hon gått på stan en runda. Som vanligt så pratar hon mer om sig själv och vad hon hittar på än att lyssna på vad jag har att berätta, fråga hur jag mår eller vad jag tycker om något. Det känns som om mina åsikter inte är värdefulla för henne, om hon nu tror att jag har några. Nu överdriver jag förstås men ändå, det är så det känns ibland. Eller många gånger när jag pratar med henne. Ofta känns det också som att jag måste imponera på henne för att hon ska lyssna med intresse, om ens då. Och det som imponerar handlar ofta om världsliga och ytliga frågor istället för känslomässiga. Det känns som att hon bryr sig på ytan men inte egentligen. Eller hon bryr sig, men hon vågar inte riktigt lita på sina egna känslor och göra som hon vill utan hon bryr sig för mycket om vad andra skulle tycka och tänka, och därför visar hon kanske bara en tiondel av vad hon skulle göra om hon trodde på sig själv. Plus att det är jobbigt och ansträngande för henne att göra något om hon blir ombedd att göra något och att hon visar hur jobbigt hon tycker det är för att markera att hon inte vill istället för att säga "det här är fakta, jag kan inte" eller "Charlotte, jag orkar faktiskt inte just nu, men kan vi prata om det imorgon" eller "Jag vill faktiskt inte" och sen står för det utan att ge mig dåligt samvete för att jag frågade över huvud taget.

Jag vill hellre ha lite upp- och nergång i mitt känsloliv än att det bara är ett rakt streck på jämn nivå hela tiden. Ofta känner jag att jag är mer dynamisk än vad jag visar, men att jag inte luftar de känslorna i brist på självrespekt samt för att jag inte är van vid att göra det. Och för att jag inte vill verka hänsynslös mot andra. Jag förringar mig själv till andras fördel, skulle man kunna uttrycka det. Sen blir jag arg på mig själv för att jag kommer på att jag gör det, och så lovar jag mig själv att nästa gång ska jag säga till - och stå för det.

"Because I say so!"

Ej längre anställningslös

Nä för nu jobbar jag hos Städ******, ett litet företag som sysslar med lokalvård. Inte så svårt att räkna ut kanske? :)

Har jobbat där sen inte förra tisdagen utan tisdagen dessförinnan. Så i morgon blir det två veckor. Varav två dagar har jag varit borta pga förkylning. Den sitter fortfarande i men nu har jag inte feber. Det är hög arbetsmoral på det där stället - sjuk får man inte vara! Och att dessutom då vara hemma från jobbet, hjälp! Ungefär den inställningen var det. Suck. Blir man sjuk så blir man, det är inte så mycket att göra åt det - förutom att kurera sig då.

Men det är inte jobbet som tar tid och kraft i mina tankar, det är kärleken. Eller hur jag upplever att den inte finns i mitt liv. Eller så gör den det fast jag upplever det knasigt. Jag vet inte vilket. Jag vet inte om jag tycker om Någon för denne Någons skull, eller om det är så att jag bara är glad att ha någon, och det skulle kunna vara vem som helst. Så därför har jag tagit en time-out för att få lite betänketid. Saken är nog den att jag behöver öva på att ta reda på vad jag vill, och öva på att säga det. "Jag vill..." Jag vet bara inte vad jag vill. Eller så tror jag bara att jag inte vet. Hur ska man få veta? Ibland känner jag mig förälskad och ibland nästan helt likgiltig, och jag undrar hur det kan komma sig att det svänger så?

Det är jobbigt hur som helst.

Om en man vill få mig på fall

Då bör han:

• Ha ett välvårdat yttre, d v s hel och ren.
• Ha snygg hållning.
• Ha samma grundfilosofi som jag.
• Ha självkännedom.
• Vara naturlig, inte tillgjord eller förställd.
• Vara förtroendeingivande / kunna dela förtroenden.
• Vara sensuell, kunna visa känslor, vara spontan.
• Vara intresserad av mig och visa det på ett subtilt men ändå märkbart sätt.
• Kunna kyssa bra!

Alla är faktiskt lika viktiga tycker jag.

Att ha en snygg hållning och att ha en välvårdad utsida… Annars skulle jag ju inte ens titta åt honom! Gamhållning tycker jag är fult, nästan som en puckelrygg, och det är inte bara att det är fult, för det signalerar ju också hur lite den människan tror om sig själv. Att det går åt andra hållet, att man går som om man tycker att här kommer den bästa människan i världen, brer ut sig och tar alldeles för mycket plats - det är inte heller särskilt charmigt. Inte heller gillar jag den biffiga stilen, killar och män som bara är ett stycke muskler och som måste hålla armarna långt ut mot sidorna för att få plats med den svällande bringan... Nä, en bra hållning innebär oftast att man har självförtroende utan att vara uppblåst, att man vill se bra ut utan att ha snofsat till sig alldeles för mycket, att man har en kroppshydda som man är stolt över utan att vilja bre ut sig på andras bekostnad.

Det där med att vara hel och ren känns som en självklarhet. Det som jag ofta tittar på är händerna faktiskt, det känns viktigt för mig. Varför vet jag inte, jag kanske är en handfixerad person *skratt* eller så vet jag hur viktig beröring är. Händerna är ju de tentakler man har som först kommer i kontakt med en annan människa. Det ska vara behagligt både att ta i någon och att bli vidrörd, och då är ju händerna en väldigt viktig del.

Att vara naturlig tycker jag är mycket viktigt. Inte konstlad med någon fasad som håller det inre på plats, utan att man är sig själv. Att man vågar visa vem man är utan att gå till överdrift åt något håll.

Med grundfilosofi menar jag att vi har likartade värderingar, t ex tron på alla människors lika värde, att vi har både rättigheter och skyldigheter som människor och som medborgare, av Sverige och av världen, att vi ligger på samma våglängd och förstår vad den andra pratar om utan att bli helt konfysa.

Självkännedom, eller insikt om vem man är, är väl grundläggande. Har man ingen självkännedom så har man gått miste om väldigt mycket, både när det gäller att veta vem man är, och att kunna utveckla sig själv. Hur ska man kunna utveckla eller förändra sånt som man inte är medveten om att det finns? Och om man nu är helt nöjd med sig själv, så är det väl bra att veta exakt vad man är nöjd över.

Förtroende och tillit kommer efterhand ju mer man träffas. Först och främst så måste man ju vilja vara förtrolig med den andra. Om man inte vill det så är det väl ingen idé att träffas mer om man vill ha en relation bortom det fysiska. Båda måste visa att de är pålitliga inför den andra, för det är först när man litar på någon som man vågar visa sin sårbarhet, och när man gör det så förstärks känslorna för varandra. Det blir en positiv spiral när det är en bra balans mellan båda parter.

Och att kunna visa de känslor man har är a och o! Kan man inte det så blir det så mycket svårare. Att kunna sätta ord på en känsla är viktigt också för att lära känna sig själv, att veta hur man reagerar i olika situationer och hur det känns. Med det sensuella menar jag att vara sinnlig, att vara njutningslysten för sina sinnens skull, och nu menar jag inte bara sexuellt, utan också i vardagen – att lyssna till skön musik, att njuta av en varm sommarvind, smaken av god mat och att känna en härlig doft. Synens sinne är så uppenbar, man glömmer ofta bort de andra sinnena. Med att vara spontan menar jag att man inte går och tänker i all evighet på något man vill göra (typ småsaker, vissa saker kräver ju faktiskt mycket tankekraft innan man gör slag i saken) utan att man gör det och sen inte tänker så mycket mer på det.

På nästa punkt menar jag väl egentligen att jag vill att killen ska kunna flirta. Jag vill inte ha några överdådigheter, är det för tydligt så finns risken att det blir tråkigt och då blir det ju inget spännande.

Att kunna kyssas är mycket viktigt! Har faktiskt råkat ut för en som inte kunde det, och det var ingen trevlig upplevelse… Nä en kyss ska vara nervpirrande, det ska kännas i hela kroppen. Visserligen kan det väl inte alltid göra det, det finns ju olika typer av kyssar, men de tjänar alla sina syften. Kan faktiskt inte komma ihåg när jag kysstes sist, den sista tiden som sambo blev det bara pussar. Det kan ju vara trevligt det med, men vad vore livet utan kyssar?

Att höra av sig

Det var titeln på inlägget som jag nyss skrev i nedkopplat läge. Och när jag skulle markera allt för att kopiera (för säkerhets skull) så försvinner allt!!! :( Fan. Det var mycket jag hade skrivit, om att höra av sig till vänner, ovänner, syskon, potentiella vänner (eller mer ;) ). Och det var bra skrivet! Jag menar, jag hade absolut ingen lust att censurera bort något. Allt som jag skrivit skulle vara där. Och så försvinner allt :( Fan fan fan. Jag kan inte skriva om det, i alla fall inte på samma sätt, så nu skriver jag bara det här, och nöjer mig med det. Få utlopp för besvikelsen. Arg? Nä, bara grymt besviken, och ledsen. För vissa av tankarna i mitt försvinnande inlägg var upprörande och tog fram ledsamma känslor. Nog nu. Hej då. God natt.

Eller nä. Jag vill ju fram mitt budskap - att varför ska det vara så jäkla svårt att höra av sig till de man vill höra av sig till? Varför ligger det så många känslor i vägen som försvårar? Skam, skuld, stolthet, osäkerhet, rädsla. Och hur kommer det sig att en del människor som man inte träffat på evigheter ändå blir jätteglada och kommer ihåg en när man väl slår en signal? Att det är så lätt att ta vid där man slutade. Man vet var man har varandra.

Sen handlade det lite om att göra dumma saker, eller fåniga saker. Eller väldigt smarta saker. Allt beroende på hur man ser det. Att höra av sig till någon som får ens känslor att svalla, en gång för mycket eller en gång för lite - hur vet jag vilket som är vilket? Jag måste ju ändå höra av mig en gång till för att i efterhand endast kunna dra slutsatsen att jag hörde av mig en gång för mycket. En gång för lite kan jag ju bara komma fram till om man träffas igen, eller?

Nä nu lämnar jag den här diskussionen med mig själv. Just nu känns det ändå inte som att jag kommer någonvart.