April månad

April har gått och vad har hänt sedan strandskatan utanför stadsbiblioteket?

• En resa med kören till Headington, Oxford. Mycket trevligt! Bodde hemma hos ett par i 70-årsåldern, Bob och Bridget, vilket var en upplevelse. Dels för att de var väldigt intressanta personer som jobbat över hela världen, dels för att få se hur ett engelskt hem kan se ut. Mer om detta i ett annat inlägg just om resan.
  
• Ett antal sökta jobb varav jag har fått besked om ett av dem, att jag är antagen till nästa nivå. Och vad det är får jag veta den 28 maj för då är det presentationsmöte i Jönköping. Företagets verksamhetsidé handlar om en typ av kognitiv beteendeterapi som kallas mindfulness, om jag har uppfattat det hela korrekt. Låter intressant.
  
• Våren har kommit! Vitsipporna blommar, träden är gröna och jag nyser och mina ögon kliar. Jäkla allergi!
• Jag är singel igen - om vi nu någonsin var ihop vill säga...
• Min brorson och gudson Hugo har fyllt två år och jag har varit på kalas och hjälpt Molly (hans syster) att bygga upp ett parkeringshus :)
  
• Jag har bakat rabarberpaj två gånger. Vilket jag aldrig gör annars, knappt ens en gång om året.
• Äntligen har jag hittat ett par snygga vår- och sommarskor - på barnavdelningen på Din Sko... Storlek 35. Ja, jag har små fötter. 36 är min vanliga storlek men de var för stora den här gången.
  
• Och ja, jag har ju putsat fönsterna (i helgen och idag) också! Inte alla än så länge, men det är bara vardagsrummet kvar nu så det känns bra. Det som förmodligen inte kommer kännas lika bra imorgon bitti är mina axlar...
• Plus att jag håller på att hjälpa ett par vänner att flytta. Den hjälpen behövs eftersom halva familjen nu ligger nerbäddad pga lunginflammation, stackarna!
• Valborg. Blev inte alls som planerat men hade ganska trevligt ändå.
  

Visst har det hänt mer än så här men detta är vad jag kommer att tänka på nu... Kommer jag på något mer så får ni veta det då.

Det känns bra att vara produktiv

Idag har jag faktiskt varit väldigt produktiv. I och för sig steg jag upp ganska sent, men det var inte så tokigt sent som det skulle kunna varit (inga tider nämnda). Frukost (yoggi med flingor och linfrön och russin, en kiwifrukt, en smörgås med korv och gurka och en med ost och gurka, och ett glas c-vitaminbrus - undrar om man skulle blogga om all mat man äter...) åt jag samtidigt som jag slängde iväg ett sms till S (med anledning av det avbrutna samtalet kl 00.45 inatt) och sedan ett till M. Lite senare ringde M upp och sa att hon kommer förbi en sväng, hon var på väg till affären nu. M kommer hit och vi pratar om relationer och killar innan hungern tvingar hem henne för att äta lunch. Där var dagens insats som god vän.

Efter lunchtid tvingade jag mig att ringa på två jobbannonser (!) utan att känna panik och skräck för vad som skulle kunna hända och sägas. Den ena av dem jag ringde var upptagen men tog mitt nummer och sa att hon skulle ringa upp när hon hade mer tid. Den andra kvinnan (den andra annonsen) hade tid att prata och berättade mer om vad tjänsten innebar och undrade över min erfarenhet och bakgrund. Det var mycket trevligt att prata med henne och hon tackade för att jag ringt. Hon berättade att hon skulle ha en intervju med en kille imorgon som hade mer erfarenhet av målgruppen (gravt förståndshandikappade) men att om det inte gick bra med honom så skulle hon höra av sig till mig. Tjänsten innebär att vara musikledare en gång i veckan åt två grupper med gravt handikappade personer, och kontaktpersonen som jag pratade med berättade att man får inte sätta ribban för högt och vara för ambitiös utan syftet med musiklektionerna är av mer rekreationell natur. Vi får se om hon hör av sig, annars ringer jag imorgon eftermiddag igen.

Sen gick jag igenom alla jobbannonser som jag hittade härom dagen och strök under det viktiga i varje och tänkte att jag skulle börja med den som hade sista ansökningsdatum imorgon, vilket jag också gjorde. Jag satt och traglade med den en stund och läste igenom annonsen många gånger, men till slut kom jag fram till att det bara var dumt av mig att söka till tjänsten. För det första är det inte alls något jag vill jobba med (som marknadsförare istället för hälsopedagog eller liknande), för det andra är tjänsten i ett litet samhälle i Värmland! Vad ska jag i Värmland att göra?? Så efter den tanken slängde jag annonsen och började istället på med matlagningen, idag var temat köttfärs. Fem portioner köttfärssås och kanske 10 vitlöks- och dillbiffar blev resultatet. Med biffarna utgick jag från grundreceptet och sen tillsatte jag 2 msk spad från inlagd gurka, och just därför lite mer havregryn (+vetemjöl och dessutom en aning grovt rågmjöl haha), en aning råsocker, grovt malen svartpeppar, säkert 3 msk dill som jag hade i frysen och sist men inte minst 2 st vitlöksklyftor. De blev sååå goda! Köttfärssåsen blev istället lite för salt, men eftersom jag fryser in den så gör det inget. När man fryser mat så blir smaksättningen lite svagare nämligen.

Förutom att söka jobb och laga mat så har jag också duschat, klätt mig snyggt, tagit nya linser och till och med sminkat mig lite (fick besök av S innan - han erkände att han hade inte rakat sig på hela veckan vilket är orsaken till att jag nu är lite röd om hakan och kinderna haha) och så har jag fixat i ordning mina kontorspapper (typ räkningar och informationsmaterial). Jag har pratat med F och bestämt att vi ska träffas på lördag och fika hos mig, förhoppningsvis kan M komma också. Jag har pratat med mamma i telefon också. Hon undrade över en kycklingrätt som jag brukar göra med väldigt gott resultat, men hon undrade ju om det verkligen behövde vara saffran med, för det var ju inte säkert att alla hon skulle bjuda verkligen åt saffran. "Jo" sa jag, "saffran är en nödvändighet för den här rätten, annars är det inte alls samma sak!" Det verkade som att mitt budskap gick in.

Dessutom har jag pratat länge i telefon med storasyster om passiv rökning och interpersonell psykologi - dvs hur man ska bete sig mot andra i situationer där man måste göra andra besvikna för att man själv ska må bra, både fysiskt och psykiskt. Jag ringde henne på förmiddagen och sen på eftermiddagen ringde hon upp och tackade för morgonens samtal, så det var roligt att höra att någon är glad för det jag gör!

Med andra ord så har det varit en bra dag, en produktiv dag!

Söndagsmorgon

Man kan ju undra vad jag gör uppe innan nio en söndagsmorgon men sanningen är den att jag var tvungen att stiga upp vid sju för pappa skulle komma och hämta syrran för de skulle åka till Stockholm idag. Min syster har alltså sovit över här i natt, och bilen till Stockholm skulle lämna stan senast halv nio. De åkte för kanske en halvtimme sen.


Med tanke på att vi var uppe till halv tre i natt och sedan steg upp vid sju så är jag ändå förhållandevis pigg. Innan när jag funderade på vad jag skulle göra idag så slog det mig att det vore skönt att städa ordentligt inför det nya året, vilket jag är tämligen säker på att jag också ska göra idag. Jag har en förkylning i kroppen så jag får dock ta det lugnt. Men tro mig, det behövs verkligen städas! Syrran och jag plockade dammtussar igår, stora som råttor! Undrar just var ifrån alla dammråttor kommer...


Nedan är en bild från när jag städade för första gången efter att jag flyttat in under tvättbänken i badrummet mitt gamla boende - visst ser det trevligt ut? Som tur är, och inte bara på grund av tur, är det inte så illa hos mig nu. Och nej, det är inte min binda. Jag misstänker att de förra hyresgästerna lät den ligga kvar så att nästa som flyttade in skulle ha något att städa bort...

Because I said so

Det är konstigt att filmer kan trigga igång känslor på det där viset. Har precis sett Tre systrar och en mamma, och fastän mamman i filmen var odräglig som ville styra sin yngsta dotters liv - för hennes eget bästa - så är jag ändå lite avundsjuk på deras relation. Fastän de skrek och gormade på varandra och var irriterade och arga så fanns ändå kärleken mellan dem och det syntes, förutom att de också sa till varandra att de älskade varandra - och menade det. Ärligt talat kan jag inte komma ihåg när min mamma sist sa till mig att hon älskar mig. Ärligt talat kan jag inte komma ihåg att hon har sagt det över huvud taget. Jag vet ju att hon gör det, eller så borde jag veta att hon gör det. Eller så vet jag att hon borde göra det för att hon är just min mamma. Eller alltihop av det. Men det är sällan jag ser det i känslor, mest i handling som t ex att hon köper ett klädesplagg åt mig för att hon tror det passar eller verkar som min stil (egentligen som hon tycker att jag ska vara), eller för att hon påpekar att hon borde få klippa min lugg, eller när hon kommenterar hur jag har håret, eller att hon bjuder på middag ibland eller ger presenter, eller kramar om mig med en halvhjärtad känsla, inte så mycket för min skull som för hennes.

Pappa är ännu värre, han kramar om mig (just det, han kramar mig aldrig utan han kramar om - vilket inte är samma sak). Det är en sån där kram där han trycker mig emot sig och jag hänger liksom bara med (ibland lite halvt stretande emot), jag tror att jag egentligen aldrig har kramat honom av egen fri vilja, för att jag har känt för det. Nej så är det faktiskt. Jag har aldrig känt för att krama min pappa. Jag kan inte säga att jag har blivit glad för att se honom de gånger han har varit hemma, eller ledsen för att han måste åka - han har liksom bara funnits i periferin utan att jag egentligen har brytt mig om honom som människa. Kanske är det ömsesidigt. Visst bryr han sig om att jag ska ha det bra på alla sätt och vis, och han vill hjälpa mig på de sätt han kan och det visar han, med det fysiska och det konkreta - flytthjälp, ekonomiskt, jobbmässigt, materiellt, men känslomässigt vet jag inte riktigt om han klarar av/vill hjälpa mig. Kanske att han skulle göra det om jag lät honom, men det gör jag inte eftersom jag av erfarenhet har lärt mig att inte anförtro mig åt honom. Antingen förringar han mina känslor, skrattar åt dem och säger att det går över, eller så lyssnar han inte. Om han nu gör det så visar han det inte. Och jag har ALDRIG hört honom säga att han älskar mig.

Jag skulle vilja ha föräldrar som verkligen visar att de bryr sig, som säger till på skarpen när de tycker något är fel, som kramar mig ordentligt och som klarar av att säga till mig att de älskar mig utan att känna sig löjliga eller sentimentala. Det är inte så konstigt att jag söker kärlek och bekräftelse i varenda kille som dyker upp, oavsett vad det är för typ... Jag vill ha en egen liten familj, man och flera barn som har varandra som syskon, inte extraföräldrar så som jag hade. Den här filmen visar upp konceptet att det är helt okej att bråka och säga ifrån och vara irriterade på varandra för även om man är arg för stunden så älskar man varandra och att man säger ifrån gör att man förstår varandra bättre. När grälade jag med min mamma sist? När grälade jag med min pappa sist? När grälade jag med någon över huvud taget sist? Istället känner jag mig som tjejen i filmen som säger ifrån lite halvdant till sin överbeskyddande mamma som vill bestämma vad hon ska ha för kläder på dejten, hur hon ska ha håret och vilken pojkvän hon ska välja. Sen får jag dåligt samvete för att jag får mamma att känna sig dålig när jag säger till henne. Det är som tur är inte så lika ofta nu som tidigare när jag var yngre, men jag skulle ändå vilja säga saker till henne som jag låter bli att säga eftersom jag vet att hon skulle må dåligt av att höra det - jag skulle dock må bra av att säga det.

Hon bjöd på middag idag, vilket brukar hända på lördagar efter det att hon gått på stan en runda. Som vanligt så pratar hon mer om sig själv och vad hon hittar på än att lyssna på vad jag har att berätta, fråga hur jag mår eller vad jag tycker om något. Det känns som om mina åsikter inte är värdefulla för henne, om hon nu tror att jag har några. Nu överdriver jag förstås men ändå, det är så det känns ibland. Eller många gånger när jag pratar med henne. Ofta känns det också som att jag måste imponera på henne för att hon ska lyssna med intresse, om ens då. Och det som imponerar handlar ofta om världsliga och ytliga frågor istället för känslomässiga. Det känns som att hon bryr sig på ytan men inte egentligen. Eller hon bryr sig, men hon vågar inte riktigt lita på sina egna känslor och göra som hon vill utan hon bryr sig för mycket om vad andra skulle tycka och tänka, och därför visar hon kanske bara en tiondel av vad hon skulle göra om hon trodde på sig själv. Plus att det är jobbigt och ansträngande för henne att göra något om hon blir ombedd att göra något och att hon visar hur jobbigt hon tycker det är för att markera att hon inte vill istället för att säga "det här är fakta, jag kan inte" eller "Charlotte, jag orkar faktiskt inte just nu, men kan vi prata om det imorgon" eller "Jag vill faktiskt inte" och sen står för det utan att ge mig dåligt samvete för att jag frågade över huvud taget.

Jag vill hellre ha lite upp- och nergång i mitt känsloliv än att det bara är ett rakt streck på jämn nivå hela tiden. Ofta känner jag att jag är mer dynamisk än vad jag visar, men att jag inte luftar de känslorna i brist på självrespekt samt för att jag inte är van vid att göra det. Och för att jag inte vill verka hänsynslös mot andra. Jag förringar mig själv till andras fördel, skulle man kunna uttrycka det. Sen blir jag arg på mig själv för att jag kommer på att jag gör det, och så lovar jag mig själv att nästa gång ska jag säga till - och stå för det.

"Because I say so!"

Små människor i värmen

Det är varmt. Knappt att man orkar röra sig. Ändå så känner jag att jag måste ut, gå eller jogga, eller kanske ta en tur på mina inlines. Har ju faktiskt inte använt dem än i år, så det är väl hög tid att göra det. Jag vill röra på mig, har bara varit utomhus en liten stund idag och jag har väl lite myror i byxorna. Ingen ro att sitta här mer än en kort stund.

Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva, men jag vill berätta om min brorsdotter, snart 2 år, och hennes lillebror, två månader gammal. Hon är som ett yrväder, det händer nästan alltid något i hennes närhet, och så pratar hon på som en sportkommentator! Hon är så go och glad och snäll, hon är behändig – som de skulle sagt i Norrland. Lillebror sover mest, växer som attans, kläderna jag köpte till honom i present som har legat och väntat i på honom i en månad nu är nästan för små, så jag måste byta. När han inte sover äter han gärna, eller pratar med omvärlden. Om den svarar eller inte bryr han sig kanske inte så mycket om, men han gillar när jag busar med honom. Det är ju nästan så att man vill ha… Och det vill jag ju, men om några år – inte nu.

Nypotatis och sill har det blivit idag i alla fall, kassler och pannkaka (fast inte tillsammans) för de som inte gillar sill (pannkaka för den lilla och kassler till hennes mamma), och till efterrätt ostkaka med glass och grädde och jordgubbar. Somrigt värre. Och gott!

Helgen då jag fyllde 26

Har ju glömt att visa lite foton från min helg hemma i Smålandet! Men här kommer ett gäng.

Det här kortet tog jag runt halv nio på morgonen, 26 januari, när solen som synes precis höll på att gå upp. Det syns dock också hur smutsigt tågfönstret var!

Mamma gjorde semlor på eftermiddagen samma dag, och bror min kom på besök och hjälpte till att smaska i sig några av bakverken. Dessutom hade han två semlor med själv, men de var köpta. Bullarna hade hon bakat själv, goda som vanligt. Kan ju säga att det blev ganska många semlor den helgen... Men de var inte särskilt stora.

På fredagen fikade jag hos mormor och morfar. Hembakta kakor och bullar, och semlor igen. Har jag berättat att mormor jobbade på konditori och bakade kakor och bullar och wienerbröd hela dagarna när hon var ung en gång för längesen? Då förstår ni kanske att hon bakar väldigt gott kaffebröd. Farligt gott. Givetvis på smör och grädde - inget fusk här inte!!

Lördagen var min födelsedag, och jag fick frukost på sängen och några presenter också. Här är min födelsedagssmörgås, nästan ett konstverk, i närbild. Fin va?

På lördagkvällen var jag på förfest, födelsedagsfest (men inte för mig utan för en annan tjej) och sen på ett uteställe med några kompisar, och hade totalt sett en ganska trevlig kväll. Det kunde ha varit bättre för musiken på det där stället var inte särskilt bra tyvärr. För mycket techno med för lite melodi, för mycket sova-och-slöa-musik på R'n'B-golvet med för lite go, och för mycket svenska melodifestivallåtar på det tredje dansgolvet. Suck. Men annars hade jag en kul kväll!

Dagen efter tog jag och en gammal (sedan mellanstadiet) kompis en promenad runt sjön. Solen sken och det var en härlig vinterdag med is på sjön. Tydligen ganska tjock is eftersom vi såg spår i snön på isen av människor som gått där, och eftersom två luftballonger som cirkulerade över stan sedan landade på isen. Men, en luftballong kanske inte väger så mycket pga lyftkraften?

På måndagen var det dags att åka hemåt norrut, och efter en dryg resa var det bara att stövla direkt till körövningen (inte för att jag var tvungen utan för att jag ville vara med). Kvart över åtta på kvällen kunde jag äntligen packa upp min väska, som fått lite tillskott i packningen under helgens gång.

Borta bra men hemma bäst!