Män som bakverk

Det här stämmer faktiskt rätt bra! ;) Citerar en träningskamrat från ett annat FB:

"Män i ålder
~<25 = sockervadd. Söta, men saknar viss substans
~26-34 = rabarberpaj (eller annan paj om man inte gillar rabarber).
Goda, söta, funkar i stort sett alltid, men kanske bäst som sommarkatter - inte riktigt åretrunt-potential?
~35-39 = muffins. Det finns en smak för varje kvinna, men somliga ÄR faktiskt bara torra och intetsägande...
~40-49 = kladdkaka. Det finns många som är beroende av choklad.
(jag är bara inte en av dem)
~50-64 = pizza. En man med "allt på, men tyvärr ofta för mycket fett".
~65+ = skorpor. Såna där hårda, sockerfria som tanter har i köksskåpen...
(kan kanske funka doppad i varm dryck och duger i övrigt bara i krig?)"

Händelser i livet

Det känns som om det är mycket som händer, men jag hinner inte riktigt skriva om det. Därför blir det bara några korta rader nu om ATT det är mycket som händer mer än att skriva om VAD som händer. Men en sak kan jag skriva, och det är att weekendresan till London är bokad nu. Dessutom mår jag bra, trots att jag sover för lite. Skulle jag sova mer skulle jag må ännu bättre, så ska satsa på att komma i säng i tid ikväll. Har bara en gigantisk disk att ta hand om först...

Och jag är sugen på chips. IKEAs lantchips. Sicken tur att jag har såna hemma då... :)

Ha, idag har jag åkt inlines för första gången på två, eller möjligtvis tre, år! Och jag trillade inte en enda gång! Det ni *ler stolt*

När jag blir gammal

Då vill jag bli en kombination av bullmormor och fräsig tant. Ingen tråkmåns, ingen rädd hare utan en nyfiken dam med huvudet på skaft som fortfarande vågar ge sig ut i världen och uppleva den, men sen tycker jag ju också att det är roligt att fixa och pyssla hemma så en kombination vore perfekt. Sån vill jag bli. Detta var vad jag tänkte på när jag cyklade till jobbet imorse - fråga mig inte varför tanken kom upp men ibland får jag alla möjliga funderingar. Dessutom är det ju inte alls säkert att det blir så över huvud taget, jag menar, vad som helst kan ju hända egentligen... Men jag kan ju ha något att sträva efter!

Tankar från en perrong

Ibland känns det som om livet går förbi mig. Jag står vid sidan av, på en perrong, och medan livets vagnar glider förbi i maklig takt så står jag där och undrar vilken vagn jag ska hoppa på. Tåget är långt med väldigt många vagnar, men alla tåg tar ju slut någon gång vet jag. Jag måste välja. Vad vill jag göra? Vad ska det bli av mitt liv?

Sen vet jag i mitt bakhuvud att huvudsaken är att jag kommer ombord, så kan jag välja plats bland vagnarna sen. Men det är svårt. Tåget glider förbi, och jag måste spurta för att hinna hoppa på. Jag orkar inte, har inte kraft nog. Det känns lönlöst.

Kommer det fler tåg, undrar jag. Kanske. Måste kolla tidtabellen.

Mitt sociala liv

Socialt sett så är mitt liv ganska torftigt. Ändå känner jag fler folk här i stan än vad sambon gör som har bott här i tio år. Jag har bott här i snart ett och ett halvt. Men de jag känner är ändå mest folk som jag känner till, inte känner jag dem så mycket, det vill jag inte påstå. Vi hejar på varandra på stan, om jag säger så.

Det som jag saknar mest är att ha nära vänner som jag kan umgås med. Att ta en sväng på stan, fika tillsammans, kanske gå en promenad, komma utanför sina egna problem och få hjälpa någon annan, få lite perspektiv - sånt tycker jag är viktigt för att jag ska må bra.

En vanlig dag kan se ut så här: (Ej måndagar för då har jag kören.)

J väcker mig innan han går till jobbet. Själv har jag tyvärr inget jobb att gå till, eftersom jag inte har några uppdrag nu. Han säger hej då och vi ses till lunch, och går sen. Jag somnar om, stiger upp mellan halv nio och nio. Är jag på humör så går jag en promenad, kommer ut lite bland folk. Om jag är pratsjuk så slår jag kanske en signal till mamma som har förmiddagarna lediga. J brukar komma hem på lunchrasten så då pratar vi lite om vad som har hänt under dagen, vad vi ska äta till middag; post och reklamblad kollas upp. Under eftermiddagen kanske jag går och handlar, pratar några ord med kassörskan, det vanliga ni vet. Ibland händer det att jag ringer jobbsamtal under dagen. Eller att jag slår en signal till M i Uppsala för att prata lite. Det händer att bror min ringer också, men det är ganska sällan. Runt kl. 17 någon gång brukar J komma hem. Lagar middag ihop, äter, kanske ser en film om vi har tid. Läggdags oftast mellan tio och elva.

Måndagar är ett undantag för då är det körövning. Det är en av veckans höjdpunkter. Det är märkligt att det kan ge så mycket att sjunga tillsammans med andra, utan att för den skull behöva prata så djupt och ingående om hur man har det. Bara känna att man utgör en del av ett sammanhang, en melodi, en grupp människor. Om jag inte hade haft kören så vet jag inte hur jag skulle ha klarat att leva så här.

Jag förstår det inte nu heller. Om jag ens klarar det. Det är nog det att jag inte gör det.

Egentligen.