Socialt sett så är mitt liv ganska torftigt. Ändå känner jag fler folk här i stan än vad sambon gör som har bott här i tio år. Jag har bott här i snart ett och ett halvt. Men de jag känner är ändå mest folk som jag känner till, inte känner jag dem så mycket, det vill jag inte påstå. Vi hejar på varandra på stan, om jag säger så.
Det som jag saknar mest är att ha nära vänner som jag kan umgås med. Att ta en sväng på stan, fika tillsammans, kanske gå en promenad, komma utanför sina egna problem och få hjälpa någon annan, få lite perspektiv - sånt tycker jag är viktigt för att jag ska må bra.
En vanlig dag kan se ut så här: (Ej måndagar för då har jag kören.)
J väcker mig innan han går till jobbet. Själv har jag tyvärr inget jobb att gå till, eftersom jag inte har några uppdrag nu. Han säger hej då och vi ses till lunch, och går sen. Jag somnar om, stiger upp mellan halv nio och nio. Är jag på humör så går jag en promenad, kommer ut lite bland folk. Om jag är pratsjuk så slår jag kanske en signal till mamma som har förmiddagarna lediga. J brukar komma hem på lunchrasten så då pratar vi lite om vad som har hänt under dagen, vad vi ska äta till middag; post och reklamblad kollas upp. Under eftermiddagen kanske jag går och handlar, pratar några ord med kassörskan, det vanliga ni vet. Ibland händer det att jag ringer jobbsamtal under dagen. Eller att jag slår en signal till M i Uppsala för att prata lite. Det händer att bror min ringer också, men det är ganska sällan. Runt kl. 17 någon gång brukar J komma hem. Lagar middag ihop, äter, kanske ser en film om vi har tid. Läggdags oftast mellan tio och elva.
Måndagar är ett undantag för då är det körövning. Det är en av veckans höjdpunkter. Det är märkligt att det kan ge så mycket att sjunga tillsammans med andra, utan att för den skull behöva prata så djupt och ingående om hur man har det. Bara känna att man utgör en del av ett sammanhang, en melodi, en grupp människor. Om jag inte hade haft kören så vet jag inte hur jag skulle ha klarat att leva så här.
Jag förstår det inte nu heller. Om jag ens klarar det. Det är nog det att jag inte gör det.
Egentligen.
onsdag 12 april 2006
Mitt sociala liv
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag har tänkt på det, hur det blir när/om man flyttar till en annan ort om bara en av (jag och tok) fått jobb. För den som fått jobb får åtminstone arbetskamrater och det tillfredsställer i alla fall en del av ens sociala behov, men för den som går hemma blir det rätt jobbigt i längden om man inte hittar någon ... Och det är väl det som är problemet när man slutar plugga för det är så mycket lättare att få någon form av relationer när man är student och så många andra är i samma situation, än när man kommer till en plats med redan etablerade relationer och sammanhang. För även om man har vänner och brevvänner på avstånd som tänker på en och bryr sig om en behöver man ju det där sociala när man faktiskt ser en person, ÄR med personen, gör saker tillsammans. Och inte en gång i halvåret utan en gång i veckan, minst.
SvaraRaderaHar du funderat på att annonsera efter vänner/bekanta, eller känns det för tokigt? Själv tycker jag inte att det är konstigare än att finna kärleken på nätet, men alla håller ju inte med. När mamma flyttade upp hit gick hon med i någon förening där det var många som var singlar och/eller nyinflyttade och/eller utan vänner och så gjorde de saker ihop och man lärde känna varandra. Jag tror hon tyckte det var givande, en period iaf. Kanske finns det ngt sådant där du bor? New Friends tror jag de hette. Fast hon var med i en "avdelning" där de flesta var i hennes ålder.
Det går ju också att söka efter brevvänner o dyl som bor nära dig och så odla den kontakten så att man kan bli vänner irl. Och många av kontaktannonsplatserna på nätet har ju en "vänner"kategori.
Ja ja, lite idéer bara :-)
Jag förstår om det är tråkigt att inte ha något självklart umgänge, när man är van att ha vänner och bekanta på närmare håll blir det så uppenbart tomt när man inte har det.
*kramkram*
Jo, det känns nog lite tokigt tror jag att annonsera efter vänner på orten. Vet inte riktigt varför dock. Det känns mer naturligt att träffas på riktigt först och se att man har något gemensamt, och bli kompisar på det sättet.
SvaraRaderaJag var i Växjö nu över påsk och träffade K och M iaf. Kul. Bowlade också, vilket var jätteroligt. Varför bowlar man inte oftare??