Att höra av sig

Det var titeln på inlägget som jag nyss skrev i nedkopplat läge. Och när jag skulle markera allt för att kopiera (för säkerhets skull) så försvinner allt!!! :( Fan. Det var mycket jag hade skrivit, om att höra av sig till vänner, ovänner, syskon, potentiella vänner (eller mer ;) ). Och det var bra skrivet! Jag menar, jag hade absolut ingen lust att censurera bort något. Allt som jag skrivit skulle vara där. Och så försvinner allt :( Fan fan fan. Jag kan inte skriva om det, i alla fall inte på samma sätt, så nu skriver jag bara det här, och nöjer mig med det. Få utlopp för besvikelsen. Arg? Nä, bara grymt besviken, och ledsen. För vissa av tankarna i mitt försvinnande inlägg var upprörande och tog fram ledsamma känslor. Nog nu. Hej då. God natt.

Eller nä. Jag vill ju fram mitt budskap - att varför ska det vara så jäkla svårt att höra av sig till de man vill höra av sig till? Varför ligger det så många känslor i vägen som försvårar? Skam, skuld, stolthet, osäkerhet, rädsla. Och hur kommer det sig att en del människor som man inte träffat på evigheter ändå blir jätteglada och kommer ihåg en när man väl slår en signal? Att det är så lätt att ta vid där man slutade. Man vet var man har varandra.

Sen handlade det lite om att göra dumma saker, eller fåniga saker. Eller väldigt smarta saker. Allt beroende på hur man ser det. Att höra av sig till någon som får ens känslor att svalla, en gång för mycket eller en gång för lite - hur vet jag vilket som är vilket? Jag måste ju ändå höra av mig en gång till för att i efterhand endast kunna dra slutsatsen att jag hörde av mig en gång för mycket. En gång för lite kan jag ju bara komma fram till om man träffas igen, eller?

Nä nu lämnar jag den här diskussionen med mig själv. Just nu känns det ändå inte som att jag kommer någonvart.