Tummen har tillfälligt fastnat

Jodå, jag ska vara duktig och skriva några ansökningar idag också - dock har jag inte kommit så långt än. Igår fick jag iväg en till näst intill drömjobbet, bara att det är lite geografiskt malplacerat. Men det går ändå om det skulle gå. Tänkte ringa idag också och höra om ansökan som jag skickade i onsdags har kommit in, vilket den borde ha gjort. Sista datum för det jobbet var i fredags. Sista datum för gårdagens ansökan är idag. Varför är jag alltid ute i sista minuten?? Jag måste få tummen ur! I tid!

För övrigt vet jag nu att min soffa kommer i mitten på november. Lite tråkigt att den inte kommer förr. Men tur för då hinner säkert mitt vardagsrumsgolv bli slipat och fint innan den kommer. Längtar...

Sirap

Idag är jag riktigt seg. Trött i kroppen och trött i skallen. Orkar inte riktigt tänka, just nu skriver jag på automatik. Gäsp. Stort gäsp. Solen brukar skingra ett dåligt humör men den skiner inte utan molnigheten ökar min tröghet istället. Sirap.

Och alla besticklådor med innehåll ligger på golvet i vardagsrummet.

Rätt tajming

Jag hoppas hoppas hoppas att jag kommer få vardagsrummet tapetserat innan soffan kommer! Annars blir det inte kul för mig att behöva bogsera ut soffan från rummet för att någon dag senare bogsera in den dit igen. Och var skulle den stå under tiden de tapetserar? Men tapetseringen är väl inte största problemet, för vore det bara det så kunde ju soffan lugnt stå kvar där inne väl täckt med plast, men de ska ju slipa parkettgolvet också! Det kommer bli så fint och kännas så skönt att ha ett riktigt fint hem sen, men innan dess - och under tiden... Men jag hoppas att de tar slipning och tapetsering samtidigt. De har ju faktiskt som policy att hyresgästerna ska bli lidande så lite som möjligt vid reparationer och dylikt, som t ex tidsmässigt.

När vi pratar tajming är det också av högsta vikt för mig i mitt jobbsök just nu, att jag lyckas tajma in rätt så att mina utskick kommer precis när företagen upptäcker att de behöver personal - det vore toppen! Även om jag vet att man kommer långt med flit och kompetens så behövs det faktiskt lite flyt också för att få just det där jobbet, drömjobbet...

Flitens lampa lyser över heligheten

Jag har blivit en mycket flitigare bloggare sen jag fick bredband. Jag ville bara notera det. Hoppas att ni som läser bloggen blir gladare då (om det nu är någon som gör det, skriv gärna ett hej i så fall då!). Men oavsett om det är någon som läser eller inte, och om de i så fall blir glada eller ledsna, så tänker jag fortsätta blogga eftersom jag tycker att det är så skönt att låta fingrarna dansa över tangenterna, och se hur tankarna tar form i ord på dataskärmen. Det är helande på nåt sätt.

Gourmetlunch

Åh jag blev så nöjd med min lunch idag så jag måste bara skriva om den!

Wokade gul lök i ganska stora bitar, morotsslantar, strimlad vitkål och en hackad vitlöksklyfta. I helgen kokade jag svarta bönor så jag hällde i ca en deciliter sådana, och så hade jag två skivor kassler i kylen som jag skar i tärningar och stekte dem med. Lite mald ingefära och svartpeppar, några skvätt soja och sen smulad äkta fetaost uppe på. Jo, och en näve färsk basilika grovt hackad också. Enkelt men ändå så gott!

Var faktiskt sugen på efterrätt också så efter en inventering i kyl och frys så blev det Tofu chokladglass med konserverade (egengjorda!) päronklyftor i sockerlag med kanelstång och ingefärsbitar och ett tiotal blåbär som jag hittade i en burk längst ner i frysen. Smarrigt värre! :) Jag orkade dock inte vänta på att blåbären skulle tina utan det fick de göra i munnen istället, vilket var en häftig känsla. Stoppa in ett fruset blåbär, rulla runt det och mosa lite med tungan och känn hur det mjuknar och fruktsaften kommer fram så att smaken förstärks innan du sväljer ner det lilla läckra blå bäret - härligt!

Tyvärr så tog jag ingen bild på någon av kompositionen, men gör jag om det så blir det fotografering av!

Eftersom det är så varmt och skönt idag, 22 grader i solen, så intog jag faktiskt min lunch på balkongen i den värmande solen. En fet fluga passade på att smita in i lägenheten när balkongdörren var öppen, men jag blev bara glad. Det visar att än är inte hösten här på allvar!

Because I said so

Det är konstigt att filmer kan trigga igång känslor på det där viset. Har precis sett Tre systrar och en mamma, och fastän mamman i filmen var odräglig som ville styra sin yngsta dotters liv - för hennes eget bästa - så är jag ändå lite avundsjuk på deras relation. Fastän de skrek och gormade på varandra och var irriterade och arga så fanns ändå kärleken mellan dem och det syntes, förutom att de också sa till varandra att de älskade varandra - och menade det. Ärligt talat kan jag inte komma ihåg när min mamma sist sa till mig att hon älskar mig. Ärligt talat kan jag inte komma ihåg att hon har sagt det över huvud taget. Jag vet ju att hon gör det, eller så borde jag veta att hon gör det. Eller så vet jag att hon borde göra det för att hon är just min mamma. Eller alltihop av det. Men det är sällan jag ser det i känslor, mest i handling som t ex att hon köper ett klädesplagg åt mig för att hon tror det passar eller verkar som min stil (egentligen som hon tycker att jag ska vara), eller för att hon påpekar att hon borde få klippa min lugg, eller när hon kommenterar hur jag har håret, eller att hon bjuder på middag ibland eller ger presenter, eller kramar om mig med en halvhjärtad känsla, inte så mycket för min skull som för hennes.

Pappa är ännu värre, han kramar om mig (just det, han kramar mig aldrig utan han kramar om - vilket inte är samma sak). Det är en sån där kram där han trycker mig emot sig och jag hänger liksom bara med (ibland lite halvt stretande emot), jag tror att jag egentligen aldrig har kramat honom av egen fri vilja, för att jag har känt för det. Nej så är det faktiskt. Jag har aldrig känt för att krama min pappa. Jag kan inte säga att jag har blivit glad för att se honom de gånger han har varit hemma, eller ledsen för att han måste åka - han har liksom bara funnits i periferin utan att jag egentligen har brytt mig om honom som människa. Kanske är det ömsesidigt. Visst bryr han sig om att jag ska ha det bra på alla sätt och vis, och han vill hjälpa mig på de sätt han kan och det visar han, med det fysiska och det konkreta - flytthjälp, ekonomiskt, jobbmässigt, materiellt, men känslomässigt vet jag inte riktigt om han klarar av/vill hjälpa mig. Kanske att han skulle göra det om jag lät honom, men det gör jag inte eftersom jag av erfarenhet har lärt mig att inte anförtro mig åt honom. Antingen förringar han mina känslor, skrattar åt dem och säger att det går över, eller så lyssnar han inte. Om han nu gör det så visar han det inte. Och jag har ALDRIG hört honom säga att han älskar mig.

Jag skulle vilja ha föräldrar som verkligen visar att de bryr sig, som säger till på skarpen när de tycker något är fel, som kramar mig ordentligt och som klarar av att säga till mig att de älskar mig utan att känna sig löjliga eller sentimentala. Det är inte så konstigt att jag söker kärlek och bekräftelse i varenda kille som dyker upp, oavsett vad det är för typ... Jag vill ha en egen liten familj, man och flera barn som har varandra som syskon, inte extraföräldrar så som jag hade. Den här filmen visar upp konceptet att det är helt okej att bråka och säga ifrån och vara irriterade på varandra för även om man är arg för stunden så älskar man varandra och att man säger ifrån gör att man förstår varandra bättre. När grälade jag med min mamma sist? När grälade jag med min pappa sist? När grälade jag med någon över huvud taget sist? Istället känner jag mig som tjejen i filmen som säger ifrån lite halvdant till sin överbeskyddande mamma som vill bestämma vad hon ska ha för kläder på dejten, hur hon ska ha håret och vilken pojkvän hon ska välja. Sen får jag dåligt samvete för att jag får mamma att känna sig dålig när jag säger till henne. Det är som tur är inte så lika ofta nu som tidigare när jag var yngre, men jag skulle ändå vilja säga saker till henne som jag låter bli att säga eftersom jag vet att hon skulle må dåligt av att höra det - jag skulle dock må bra av att säga det.

Hon bjöd på middag idag, vilket brukar hända på lördagar efter det att hon gått på stan en runda. Som vanligt så pratar hon mer om sig själv och vad hon hittar på än att lyssna på vad jag har att berätta, fråga hur jag mår eller vad jag tycker om något. Det känns som om mina åsikter inte är värdefulla för henne, om hon nu tror att jag har några. Nu överdriver jag förstås men ändå, det är så det känns ibland. Eller många gånger när jag pratar med henne. Ofta känns det också som att jag måste imponera på henne för att hon ska lyssna med intresse, om ens då. Och det som imponerar handlar ofta om världsliga och ytliga frågor istället för känslomässiga. Det känns som att hon bryr sig på ytan men inte egentligen. Eller hon bryr sig, men hon vågar inte riktigt lita på sina egna känslor och göra som hon vill utan hon bryr sig för mycket om vad andra skulle tycka och tänka, och därför visar hon kanske bara en tiondel av vad hon skulle göra om hon trodde på sig själv. Plus att det är jobbigt och ansträngande för henne att göra något om hon blir ombedd att göra något och att hon visar hur jobbigt hon tycker det är för att markera att hon inte vill istället för att säga "det här är fakta, jag kan inte" eller "Charlotte, jag orkar faktiskt inte just nu, men kan vi prata om det imorgon" eller "Jag vill faktiskt inte" och sen står för det utan att ge mig dåligt samvete för att jag frågade över huvud taget.

Jag vill hellre ha lite upp- och nergång i mitt känsloliv än att det bara är ett rakt streck på jämn nivå hela tiden. Ofta känner jag att jag är mer dynamisk än vad jag visar, men att jag inte luftar de känslorna i brist på självrespekt samt för att jag inte är van vid att göra det. Och för att jag inte vill verka hänsynslös mot andra. Jag förringar mig själv till andras fördel, skulle man kunna uttrycka det. Sen blir jag arg på mig själv för att jag kommer på att jag gör det, och så lovar jag mig själv att nästa gång ska jag säga till - och stå för det.

"Because I say so!"

Nu ska vi inte klaga

För äntligen har vi haft solsken, 20+ och uppehåll i tre dagar i sträck! Jag jobbat två av dessa dagar och varit ledig en, och då var jag och storhandlade med min mor. När vi kom ut till bilen efter en och en halv timme inne på Willys höll vi på att smälta när vi satte oss i den brännheta bilen. Men det är så jäkla skönt att gå ute i t-shirt, utan regnjacka, utan paraply i beredskap. Idag låg jag ute på gräsmattan och kikade i IKEA-katalogen och funderade på hur jag ska möblera i nya lägenheten, jag tänkte på vilka färger jag vill ha (eftersom jag förmodligen får omtapetserat) och hur roligt det ska bli att inreda mitt helt egna hem! :)

En sak bara, badrumsgolvet är ilsket rött. Vad gör man åt det? Vilken matta passar till? Tur att jag har vitt i badrummet nu och inte rosa...

Jag har ingen soffa heller så det tittar jag också på. Är det någon som har något förslag? Den ska vara snygg, skön att sitta och ligga i, inte för djup så att det är jobbigt att sig upp ur den och inte för mjuk heller. Dessutom får den inte vara för dyr. IKEA nästa...