Först teori, därefter underlag för den

Nu känns det att det är höst, två gråmulna dagar har det i varit i rad. Men det sägs att det ska bli sol och tjugo grader varmt till helgen igen. Vi får väl se hur det blir med det. Jag är glad bara jag får se solen. Det gör mig faktiskt lyckligare och lättare i hjärtat. Men men, alla väder har väl sin charm...

För tillfället är det uppsats som gäller för hela slanten, förutom när jag sitter här då. Bloggen har ju blivit lite undanskuffad i sommar minst sagt, men jag tänkte att det skulle bli en ändring på det nu. Och ja, Londonkorten är förberedda, och när jag får tid så ska jag ta och ladda upp dem. Just nu sitter jag vid en av bibliotekets datorer, så då går det ju inte. Tyvärr kan jag inte säga något om när det blir, gjorde jag det skulle det säkert ändå inte stämma...

Nä uppsatsen är det som gäller nu, och idag har jag letat referenslitteratur till lite teorier som jag har. Det gäller bara att hitta någon som stödjer det jag tycker, så att jag kan använda mig av mina tankar, annars får jag lov att radera just de raderna, eller skriva om det hela på något sätt så att det blir tydligt att det är jag som spekulerar. Fast det får man ju egentligen inte göra enlig Backman - men å andra sidan så tycker min handledare att man får göra lite hur man vill bara man har en bra motivering. Jo, jag har letat litteratur - och den typ av litteratur jag letar efter är kokböcker, eller i a f något om hur matvanornas trender har sett ut, speciellt när det gäller husmanskost. Teorin är att husmanskosten är på utdöende, i a f när det gäller tillagningen från grunden i hemmet. Annars är det väl vanligt att äta svensk traditionell husmanskost på lunchrestaurang, eller köpa hem Mor Annas köttbullar eller Dafgårds färdigstekta kåldolmar från frysdisken.

Grejen är att när jag nu tittar i en massa kokböcker och i andra böcker som har med mat att göra så blir jag hungrig! Och då kan jag inte tänka, så det är väl därför som jag sitter här nu i stället för att vara flitig. Men jag har ju faktiskt hittat några böcker som stödjer mina teorier till stor del i alla fall. Det är jag glad för!

Och om molnen ville försvinna så skulle jag vara ännu gladare!

Kreativ men glömsk

Ibland när jag är på stan, går en sväng, eller bara hittar på något sådär allmänt så får jag så himla bra idéer om vad mitt nästa inlägg på Blogger ska handla om. Det kan vara om vad som helst, folk, byggnader, stilar, mode, bilar, vad jag har gjort under helgen eller igår eller något sånt. Oftast tycker jag att det är en jättebra idé! Men, nästan alltid har jag glömt bort vad det var när jag kommer hem och har möjlighet att sätta mig framför datorn. Jag blir så irriterad på min glömska!

Inte sällan är det om ganska knäppa saker, jag vet att jag hade en tanke idag som jag ville vidarutveckla här på bloggen, som jag minns handlade om något lite galet, inte galet så att det är fel, men ovanligt och häftigt. Nä *suck* jag blir så trött på mig själv ibland!

Blog in shock!

Nu får nog min blog en riktigt chock, så länge sen som det var sen jag skrev något här! Men, den är ändå inte bortglömd. Och londonbilderna är på g - har förberett dem faktiskt. Så när jag får internet hemma så ska jag ladda upp dem! Bara så ni vet.

Att höra av sig

Det var titeln på inlägget som jag nyss skrev i nedkopplat läge. Och när jag skulle markera allt för att kopiera (för säkerhets skull) så försvinner allt!!! :( Fan. Det var mycket jag hade skrivit, om att höra av sig till vänner, ovänner, syskon, potentiella vänner (eller mer ;) ). Och det var bra skrivet! Jag menar, jag hade absolut ingen lust att censurera bort något. Allt som jag skrivit skulle vara där. Och så försvinner allt :( Fan fan fan. Jag kan inte skriva om det, i alla fall inte på samma sätt, så nu skriver jag bara det här, och nöjer mig med det. Få utlopp för besvikelsen. Arg? Nä, bara grymt besviken, och ledsen. För vissa av tankarna i mitt försvinnande inlägg var upprörande och tog fram ledsamma känslor. Nog nu. Hej då. God natt.

Eller nä. Jag vill ju fram mitt budskap - att varför ska det vara så jäkla svårt att höra av sig till de man vill höra av sig till? Varför ligger det så många känslor i vägen som försvårar? Skam, skuld, stolthet, osäkerhet, rädsla. Och hur kommer det sig att en del människor som man inte träffat på evigheter ändå blir jätteglada och kommer ihåg en när man väl slår en signal? Att det är så lätt att ta vid där man slutade. Man vet var man har varandra.

Sen handlade det lite om att göra dumma saker, eller fåniga saker. Eller väldigt smarta saker. Allt beroende på hur man ser det. Att höra av sig till någon som får ens känslor att svalla, en gång för mycket eller en gång för lite - hur vet jag vilket som är vilket? Jag måste ju ändå höra av mig en gång till för att i efterhand endast kunna dra slutsatsen att jag hörde av mig en gång för mycket. En gång för lite kan jag ju bara komma fram till om man träffas igen, eller?

Nä nu lämnar jag den här diskussionen med mig själv. Just nu känns det ändå inte som att jag kommer någonvart.

Pust och snörvel

Nyförkyld med rinnande näsa, halsont och lite feberaktiga känslor i kroppen, det är ingen dans på rosor precis. Inte för att mitt liv är det annars heller. Det är så mycket på gång nu: planera flytten från lilla staden till den större staden, skriva färdigt uppsats, jobba och söka nytt jobb. Flytten innebär bland annat att ringa runt till olika hyrbilsföretag och ta reda på vilket som har bäst pris och erbjudande på en lätt lastbil. När jag flyttade från Gävle till lilla staden behövdes en på ca 10 kubik, så jag antar att samma storlek behövs nu med. Dessutom behövs det folk som kan hjälpa till, men nu hoppas jag att brorsan kan hjälpa till den utnämnda helgen.

Uppsatsen är ett kapitel för sig, men nu vill jag verkligen få den färdig så att jag kan ta min examen, som är nödvändig i mitt fortsatta sökande efter hälsopedagogjobb. Vilket leder mig in på jobbsökandet. Några veckor har jag kvar på turistbyrån nu, till och med näst sista veckan i september men då är det deltid och inte som nu, nästan heltid.

Nä nu måste jag ta och snyta mig igen.

Vardag

Jag jobbar. 10-18. Vilket känns som en lång dag, men med tanke på att jag tar en timmes lunch så är det ju faktiskt bara sju timmar. Det som gör att det känns som en lång dag är att jag slutar så seeeent. Och egentligen slutar jag inte då - vi stänger då. Oftast tar det en tio minuter innan jag är iväg därifrån.

Jobb jobb jobb. Ja jag ska väl inte klaga, men det har inte varit mycket tid för vila den senaste veckan. Jobbat söndag efter det att jag kom tillbaks hit från Ludvika, måndag-fredag veckan därpå vilket är den här veckan alltså, jag är ledig lördag men jobbar söndag sen igen. Jobbar måndag-fredag veckan efter det. Sen är jag faktiskt helt ledig under helgen. Så skönt.

Nog om jobb. Nu ska jag hem från bibblan och hitta på något annat. Vi ses!

Borta bra

men hemma bäst.

Nu är jag tillbaks från London!